03 Jan 2007 10:16 am
Den amerikanska vice presidenten, Dick Cheney,hökarnas konung,har har konstruerat en Makiavelisk plan för att anfalla Iran. Hans huvudsakliga poäng;Israel ska börja bambardera Irans nucleära anläggningar, Iran kommer att svara med skjuta missiler över Israel och dett passar bra som en förevändning för USA att angripa Iran.Inkonsekvent? Egentligen inte.Lika bra som det som inträffade 1956. Då planerade Frankrike,Israel och Stor Britanien i hemlighet att anfalla Egypten för att störta Gamal Abd.al Nasser (“regimskifte på dagens språk”). Det avtalades att Israel placerade fallskärmsjägare i närheten av Suez kanalen och den påbörjade konflikten skulle vara passande som ett svepskäl för Frankrike och Stor Britanien att ockupera kanalområdet för att säkra passagen. Denna plan avverkades och (blev en kategoriskt misslyckande)Vad skulle hända oss om vi accepterar Cheneys plan?Våra piloter skulle riskera sina liv för att bobardera Irans välbevakade installationer,sedan skulle iranska missiler regna över våra städer.100- kanske 1000-tals döda. Allt detta för att ge amerikanerna ett svepskäl för att gå i krig. Håller svepskälet?Med andra ord:är USA förpliktigad att stå vid sidan av oss i ett krig även när vi själva har provocerat fram det? Teoretisk är svaret ja. De aktuella avtalen mellan USA och Israel säger att,USA måste ställa upp för att hjälpa Israel i vilket krig som helst och framtvingat av vem som helst. Finns det någon essens i denna läkage? Det är svårt att veta, men misstanken om att ett anfall mot Iran är mer överhängande än folk tror, förstärks. Kommer Busk,Cheney &co verkligen att angripa Iran? Jag vet inte ,men misstanken att de skulle göra det, finns.Varför?
Därför att Bush närmar sig slutet på sin mandatperiod. Om han slutar med saker så som det är nu,kommer man att minnas honom som värre-om inte den värsta presidenten av alla föregående republikanska presidenter.Hans mandatperiod inleddes med 11-september katastrofen som ingen av de stora nyhetsbyråerna har på ett trovärdigt sätt reflekterat över och kommer att avslutas med med ett smärtsamt fiasko i Irak.Han har bara ett år kvar att göra något imponerande för att rädda sitt namn i historieböckerna. Ledarna brukar i liknande situationer hitta på ett militärt äventyr. Och då får man komma ihåg de karaktäristiska dragen denne man har visat,krigsviljan,möjligheten att välja ett plötsligt krig, verkar fullständigt skrämmande.
Väl, det är sant att amerikanska armen är fast i Irak och Afganistan. Till och med Bush och Cheney kan inte drömma om att vid denna tidpunkt invadera ett land som är 4 gånger så stor som Irak och har en befolkning som är tre gånger större. Men det är också fullt möjlig att krigslangarnaviskar i Bushs öra,”vad är det som oroar dig”?Det finns inget behov av en invasion. Det räcker med att bombardera Iran så som vi gjorde med Serbien och Afganistan.Vi använder de mest intelligenta bomberna och de mest sofistikerade missilerna huvudsakligen mot de 2000 målen, inte enbart för att förstöra deras nucleära anläggningar,utan också deras militära anläggningar och regeringsförsvaret. “Vi bombarderar tills vi driver de tillbaka till stenåldern”, som en amerikansk general sa om Vietnam en gång, eller “dra tillbaka sin klocka 20 år”, son Dan Halutz, israeliska flygvapen generalen sa i samband med Libanon. USA behöver bara använda sitt mäktiga flygvapen, missiler av alla typer, och de häpnadsväckande hangarfartygen som redan är utplacerad i Persiska/Arabiska viken. Allt detta kan sättas i aktion i vilket ögonblick som helst utan förvarning. För en president som närmar sig slutet på sin mandatperiod,måste ideen om ett snabbt och lätt krig ha en enorm attraktion. Och denna president har visat stora svårigheter i att motstå lockelser av den här typen.
operationer av liknande typ,skulle i själva verket vara “en bit av kakan” på amerikanskt språk. Jag tvivlar på det. Till och med “intelligenta bomber” dödar människor.Iranierna är stolta, beslutsamma och högt motiverade. De framhåller att inte ha anfallit ett annat land på 2000 år,men under 8 år av kriget mellan Iran/Irak, har helt visat sin beslutsamhet, när någon anfaller deras land. Irans första reaktion på en amerikanskt angrepp,skulle vara att stänga av Hormoz-sundet,ingången till viken.Detta skulle strypa en stor del av tillförsell av råvaror till omvärlden och resultera i en global ekonomisk kris. För att öppna sundet(om det hade varit möjligt på något sätt), måste amerikanska armen erövra och vidmakthålla delar av irans territorium. Det korta kriget skulle omvandlas till ett långt och svårt krig. Vad skulle detta innebära för oss i Israel? Det råder inga tvivel om att, vid ett israeliskt anfall på Iran, kommer de att svara på det sätt de har försäkrat: bombarderar oss med missiler som redan har förberetts för just detta ändamål. Detta kmmer inte att sätta Israels existens i fara men blir inte heller så behaglig. Om den amerikanska attcken omvandlas till ett långt utnötningskrig och amerikanerna ser på det som katastrof(som de ser på Irak-kriget), kommer en del att lägga skulden på Israel.
Det är ingen hemlighet att den pro-israeliska lobbyn och deras allierade-de nykonservativa (framför allt judar) och de kristna sionisterna, håller på att knuffa USA in mot detta krig liksom de gjorde i samband med Irak-kriget. För Israels politik,skulle förväntningarna på vinst omvandlas till stora förluster inte bara i Israel utan även för judiska församlingen i USA. Om president Ahmadinejad inte existerade, hade israeliska regeringen varit tvungen att uppfinna honom. Han har allt man önskar för en fiende. Han har mycket stor skäft. Är en skrytmåns.Åtnjuter provocerande skandaler. Är en förnekare av förintelsen. Förutspår att Israel”kommer att försvinna från världskartan”. Att han kommer att radera Israel från kartan (detta påstås vara falsk information då han inte har sagt det). Den här veckan organiserade de pro-israeliska lobbyn stora manifestationer i samband med hans besök i New York. Det blev en stor framgång för Ahmadinejad. Han fick sin dröm om att sti i centrum för världens uppmarksamhet uppfylld. Han fick tillfälle att uttrycka sina argument mot Israel-en del kränkande och en del gällande för världens folk.
Men Ahmadinejad är inte Iran, det är sant att han har valts av folket några gånger,men Iran är som de ortodoxa partierna i Israel: det är inte politikerna som bestämmer, utan de religiösa ledarna. Om Iran var så intresserad av att skaffa sig kärnvapen,hade de agerat i fullständig tystnad och hållit det så hemligt som möjligt (som Israel gjorde). Ahmadinejads skrytsamhet hade skadat detta försök mer än vilken fiende som helst skulle gjort. Det är mycket obehaglig att tänka sig kärnvapen i händer på iranierna (egentligen i vilka händer som helst). hoppas det kan förhindras genom stimulanserbjudande och /eller genom respektgivande sanktioner. Om inte det leder till någon framgång, är inte det slutet på världen eller Israel som i detta område har en enosm makt. Men inte ens Ahmedinejad riskerar att förstöra Iran för att Israel ska förstöras. Napoleon sa “för att förstå sig på ett lands politik, behöver man bara titta på dess karta”. Om vi gör det, ser vi att det inte finns någon anledning för ett krig mellan Iran och Israel. Tvärtom,under lång tid trodde Jerusalem att dessa 2 länder var naturliga bundsförvanter. Daivid Ben-Gurion försvarade “periferins allians” Med övertygelsen omatt hela arabvärlden var Israels naturliga fiende och av den anledningen måste man skaffa sig allierade i periferin av arabvärlden,
Turkiet,Iran,Etiopien,Chad..etc-(han letade efter allierade även inom arabvärlden, samhällen som inte var sunniaraber, som t.ex. maroniter, kopter, kurder, shiiter och andra). Under Shahens tid existerade mycket sluten relation med Israel, en del positiva, en del negativa och andra fullständigt illavarslande. Shahen hjälpte till att bygga transportledning (gas och olja) från Eilat till Askelon för transport av iransk råvara till Mediterranien som gick runt Sueskanalen. Israels interna säkerhetstjänst (Shabak), tränade den ökända Savac för sin iranske motpart.
Khomeinis revolution, avslutade inte alliansen till en början,höll den bara hemligt. Under Iran-Irak kriget, tillhandahöll Israel iranierna med vapen, därför att de kämpade mot araber och ansågs av den anledningen vara vänner. Under samma tid, försåg USA, Sadam Husein med vapen, ett av de märkliga meningskiljaktigheterna mellan USA och Israel. Detta var ansluten till Iran-contra affären, när amerikanerna hjälpte till att Israel sålde vapen till Ayatollorna.
Idag pågår en ideologisk kamp mellan dessa 2 länder,men det är men på retorisk och demagogisk nivå. Jag vågar säga att Ahmadinejad bryr sig inte speciellt mycket om Palestina-Israel konflikten, han engagerarsig enbart för att skaffa sig vänner i arabvärlden. Om jag vore palestinier, hade jag inte haft förtroende för honom. Förr eller senare kommer geografin att tala, och relationerna mellan Iran och Israel kommer att bli som förr och hoppas det blir på en positiv basis. En sak ska jag förutspå i förtroende; Vem det än är som pressar för krig mot Iran, kommer att beklaga det. Det är lätt att ge sig in på vissa äventyr, men svårt att lyckas komma ut. Den sista som upptäckte det var Sadam Husein. Hantrodde att det skulle bli en promenad, när allt kom omkring,hade Khomeini dräpt majoriteten av officerarna, framför allt piloterna i Shahens arme. Han trodde att ett snabbt, hårt irakiskt slag, skulle störta Irans regering.Hade 8 långa år av krig för att beklaga det. Både amerikaner och vi kommer att notera inom kort att den irakiska leran är som vispad grädde fämfört med iranska myren.
Artikelförfattare Uri Avnery, översättning av MLE
